Att Sverige en gång i tiden hade ett statligt institut för rasbiologi är väl känt, liksom att det bedrevs omfattande rasforskning i Sverige under 1900-talets första decennier. Men vad hände egentligen med den svenska rasforskningen efter 1930-talet försvann den bara?
I Vetenskapen som försvann? genomför historikern Martin Ericsson den första systematiska undersökningen av svensk rasforskning från 1930-talets mitt och fram till början av 1970-talet. Det är en historia om en rasvetenskap som överlevde andra världskrigets fasor och längre än vi kanske vill tro höll emot när kritiken växte under efterkrigstiden. Och om Statens institut för rasbiologi som aldrig lades ner, utan levde vidare i annan form och under annat namn.
Ericsson visar att det inte fanns en enda svensk rasforskningstradition utan två. Den ena utgick från Rasbiologiska institutets första chef Herman Lundborg och hade tydliga kopplingar till nazismen och andra högerextrema rörelser. Den andra kan sägas utgå från Lundborgs efterträdare Gunnar Dahlberg och var i stället antinazistisk och i vissa fall till och med antirasistisk. Men de båda traditionerna var överens om att det fanns olika människoraser och att det var meningsfullt att försöka mäta skillnader mellan dem.
Genom att följa den svenska rasforskningen fram mot 1900-talets slut väcker boken också viktiga frågor om vår egen tid och dess intresse för ursprung och härkomst . Hur väsensskilda är egentligen våra dagars dna-analyser från de gamla rasforskningstraditionerna? Tänk om vi riskerar att ställa samma frågor som 1930-talets rasbiologi fast med nya tekniker?