Begreppet effektivitet löper som en röd tråd genom sanktionsavgifternas historia – från skattetillägg i början av 1970-talet, över de sanktionsavgifterna som tillkom efter finanskrisen på 2000-talet och till den allt intensivare utvecklingen av nya sanktionsavgifter med en EU-rättslig grund. Idag torde det råda konsensus om att vi har att göra med ekonomiska sanktioner, dvs. inga prestationsavgifter, som får ersätta eller komplettera straff. Man talar i termer av sanktionsväxling.
Vi har nu ett 80-tal sanktionsavgifter – och nya förslag tillkommer i stadig takt – spridda över en stor del av den speciella förvaltningsrättens område
- skatter och tullar
- dataskydd- och informationssäkerhet
- miljö
- plan och byggande
- konkurrens
- upphandling
- marknadsföring
- arbetsmarknad och arbetsmiljö
- transport och trafik
- finans-, energi- och spelmarknad
- produktsäkerhet
- kamerabevakning, m.fl.
Sanktionsavgifter kan utgå med mycket höga belopp – ibland många miljoner kronor – och påförs både juridiska och fysiska personer, oftast utan hänsyn till uppsåt eller skuld. De beslutas som regel i förenklade former av någon tillsynsmyndighet, dvs. utan sedvanliga straffprocessuella garantier. Fast här har europarätten utvecklats till att bli en hämmande faktor vad avser rättssäkerhet, t.ex. i form av krav på en ”rättvis rättegång” eller förbud mot dubbelbestraffning. Utvecklingen är dock inte entydig utan EU-rätten kan ge motsägelsefulla signaler.
Trots att sanktionsavgifterna har funnits i vår rättsordning i snart 50 år så återstår en hel del frågetecken kring hanteringen av dem: Vad krävs normgivningsmässigt sett? Måste riksdagen lagstifta eller kan t.ex. Naturvårdsverket utfärda om sådana sanktioner? Vad gäller ifråga om retroaktivitet och legalitet? Hur komplicerad kan en reglering tillåtas bli innan rimliga krav på förutsebarhet anses vara förbisedda?