Helig, Helig är bilden : Kring bilder och helighet, död och uppståndelse

"Helig, helig är bilden" är ingen stridsskrift mot Svenska kyrkan, även om den också diskuterar till exempel Kerstin Ekmans angrepp för några år sedan för dess oförmåga eller snarare ovilja att aktivt återta kyrkorummet i stället för att förvandla det till ett rum som påminner om ICA MAXI. Helig, helig är bilden är i stället i huvudsak en essäsamling som reflekterar kring heligheten och dess olika nedslag i såväl konsthistorien som i både internationell och svensk samtidskonst. Boken har två infallsvinklar koncentrerade till den amerikanske videokonstnären Bruce Naumans smärtsamt drabbande konst respektive den traditionella ryska ikonen - den ena underminerar det cartesianska självet, den andra bygger på en världsbild som aldrig har infekterats av den rationalitet som ligger till grund för detta jag. Däremellan placerar sig den likaså amerikanske videokonstnären Bill Viola, som utifrån zenbuddhismen hittade tillbaka till just de religiösa källor ur vilka den cartesianska världsbilden växte fram samtidigt som den vände sig mot dess egna utgångspunkter i den medeltida religiösa erfarenheten. En essä om den svenskfinska fotografen Tuija Lindström inleder bokens resonemang kring språk och hemlängtan, vatten och död, av vilka de två senare också är något av centrala fixpunkter hos såväl den svenska konstnärsgruppen Raketa när det gäller gruppens video om en judisk dödsmarsch till havet utanför nuvarande Kaliningrad vintern 1945 som den svenske konstnären Magnus Peterssons förödande vackra fotografier av vraken efter tyska flyktingfartyg på Östersjöns botten som gick under vid ungefär samma tid. Ett långt avsnitt ägnas ikonoklasmen och den ryskortodoxa ikontraditionen: bilden som bild, språk och tecken. Det komplicerade förhållandet mellan språket och heligheten granskas också i avsnittet om den amerikanska konstnären Ann Hamilton samtidigt som de aktualiserade frågeställningarna förs vidare in i det avsnitt som reflekterar kring det heliga, det kusliga, den moderliga fästpunkten och det manliga organet; i synnerhet här åberopas gång på gång den franska psykoanalytikern och lingvisten Julia Kristevas idéer om den på moderligheten fokuserade kristendomen. Boken avslutas med att vissa centrala stilistiska och idéhistoriskt intressanta drag i den central- och östeuropeiska modernismen kring förra sekelskiftet belyses i förhållande till den samtida östeuropeiska judendomen, jiddischkulturen och chassidismen. Tom Sandqvist, född 1954, är författare och professor i konstens teori och idéhistoria samt docent i konstvetenskap. 1979 avlade han sin kandidatexamen vid Helsingfors universitet, Finland, för att 1988 disputera för doktorsexamen i konstvetenskap vid Lunds universitet med en avhandling om minimalismen och dess teoretiska bakgrund. Idag är han docent i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovaniemi, Finland, och gästprofessor vid Konstfack, Stockholm. Tom Sandqvist har gett ut ett drygt tjugotal böcker, senast Ett svunnet Europa (2009) om den central- och östeuropeiska modernismen och Det andra könet i öst (2010) om kvinnliga konstnärer i det habsburgska imperiet och det ryska tsardömet.