För de flesta är havet en spegel av lugn och glädje. För Joel är det en öppen grav. Ett oändligt djup som en gång tog hans syster och aldrig gav henne tillbaka. Sedan dess bär han havet inom sig som ett öppet sår; salt, isande och svart.
Åren går, men det är först när Joel möter Alice som något börjar förskjutas. Hon rör sig som om vågorna lärt henne hur. Hennes blick söker horisonten, hennes hjärta tillhör vindarna. Det är som om hennes kärlek till havet är äldre än deras möte, djupare än det som växer mellan dem.
Havet viskar och lockar. Det rasar och kräver.
Och Alice tycks höra allt.
Som om hon vore född ur dess djup.