Längtans tolk

”Från denna bok daterar jag min omvändelse till ett liv under och över alla gränser.” Det är anmärkningsvärda ord om en uppenbarligen livsavgörande läsupplevelse. Boken som åsyftas i detta brevcitat från september 1932 är Ibn Arabis Tarjuman al-ashwaq, eller ”Längtans tolk”, avsändaren är den nyss 25 år fyllda Gunnar Ekelöf, som utkommit med sin första diktsamling tidigare under året, och brevets adressat är – tämligen oväntat – Verner von Heidenstam. Till försändelsen bifogar Ekelöf ett brev som förklarar sammanhanget: ”Då jag som ung gymnasist letade i bibliotekskatalogerna skulle jag aldrig ha fäst mig vid namnet om jag inte hade läst Er Endymion. Jag blev glatt förvånad över att återfinna en diktad figur – som jag tidigare trodde – i verkligheten och denna tillfällighet fick den största betydelse för mig personligen, därför att Ibn el-Arabi blev min förste initiatör till den symbolflod som flyter under alla ord, tankar och synliga former.” Längtans tolk har förblivit ett av Ibn Arabis mest lästa och älskade verk, och det är lätt att förstå varför. Formatet är behändigt, och själva dikterna är åskådliga och omedelbara till sin verkan, föga nedtyngda av den teoretiska och terminologiska snårighet som kännetecknar huvuddelen av Ibn Arabis produktion på såväl prosa som vers. Dessutom är ju ämnet, kärleken (hur man än väljer att betrakta den), det mest outslitliga som världslitteraturen har att uppvisa. Att verkligen sätta sig in i Ibn Arabis tankevärld så till den grad att man kan arbeta med hans texter är i sig ett livsprojekt. Men ett sällsynt undantag i denna mestadels abstrusa författargärning – och därmed en lämplig introduktion för nybörjaren – är det verk som här för första gången presenteras i svensk tolkning.